Diagnoskriterier och svårighetsgrader vid ADHD

Diagnoskriterier för ADHD

Vad är diagnoskriterier?

Diagnoskriterier är specifika riktlinjer och standarder som används för att klassificera medicinska tillstånd, inklusive psykiatriska störningar. Dessa kriterier hjälper hälso- och sjukvårdspersonal att systematiskt utvärdera symtom och beteenden hos en individ, i syfte att ställa en korrekt diagnos. Diagnoskriterierna är avgörande för att säkerställa att utredningsprocessen blir pålitlig, vilket är särskilt viktigt inom psykiatrin där symtomen kan variera kraftigt mellan individer. Diagnoskriterierna är också viktiga eftersom de bidrar till ett samstämmigt sätt att se på diagnoser, oavsett var i världen utredningen sker, och oavsett om den sker hos privata eller offentliga vårdgivare. Utöver att kriterierna guidar utredning och diagnostisering, utgör de också viktiga internationella standarder som kan användas i forskning. Detta gör att en person som forskar på ADHD i Australien, forskar på precis samma diagnos som någon som forskar på ADHD i Sverige, vilket leder till att forskningsrönen blir generaliserbara över lands- och kontinentgränser.

Diagnoskriterier enligt DSM-5

En av de två diagnosmanualer som används inom svensk psykiatri är Diagnostic and statistical manual of mental disorders, DSM. Den publiceras med jämna mellanrum i nya, uppdaterade upplagor av det amerikanska psykiatrikerförbundet APA. Den senaste upplagan utkom 2013 och är den femte i ordningen. Därför kallas den nuvarande manualen för DSM-5. I manualen definieras specifika symtom och beteenden som en individ måste uppvisa för att få diagnosen ADHD. Dessa kriterier delas in i två huvudkategorier: ouppmärksamhet och hyperaktivitet-impulsivitet. De flesta individer med diagnosen uppvisar båda symtom från båda kategorierna, men det är också möjligt att få en ADHD-diagnos som baseras på endast en av dem. Detta kan du läsa mer om nedan under rubriken “Typer av ADHD”. För att ställa diagnosen ADHD enligt DSM-5 måste symtomen också orsaka betydande funktionsnedsättning i flera livsområden, såsom skola, arbete eller sociala relationer. Dessutom måste symtomen ha uppträtt före 12 års ålder, och vara bestående under minst sex månaders tid.

Diagnoskriterier enligt ICD-11

Den andra diagnosmanualen som används inom svensk psykiatri är International classification of diseases, ICD. Den publiceras av Världshälsoorganisationen, WHO, och används av sjukvårdspersonal för att koda olika diagnoser och sjukdomstillstånd. Den nu gällande upplagan är den elfte versionen, och därför kallas manualen för ICD-11. I huvudsak är kriterierna i ICD-11 och de i DSM-5 samma. Även i ICD-11 utgör ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet kärnsymtomen. Dessa är centrala för att förstå och diagnostisera ADHD, oavsett om man använder DSM-5 eller ICD-11. Precis som i DSM-5 specificeras i ICD-11 hur länge svårigheterna ska ha pågått för att en diagnos ska kunna ställas, vilket vanligtvis är minst sex månader. Dessutom ska symtomen orsaka betydande funktionsnedsättning hos individen.

Former av ADHD

Enligt diagnosmanualen DSM-5 finns tre olika former av ADHD, och när man genomgår en utredning ska läkaren eller psykologen specificera vilken form det rör sig om. Varje form har sina egna kännetecken och utmaningar. De mest kända typerna är den kombinerade formen (“vanlig ADHD”) och den ouppmärksamma formen (som tidigare kallades för ADD). Det finns också en tredje form som heter “ADHD, huvudsakligen hyperaktiv/impulsiv form.” Nedan kommer vi gå igenom och berätta mer om alla tre former.

ADHD, kombinerad form

Den kombinerade formen av ADHD kännetecknas av att den drabbade upplever en kombination av både ouppmärksamhet och hyperaktivitet-impulsivitet. Detta innebär att individer med denna diagnos uppvisar symtom från båda huvudkategorierna, vilket kan leda till en komplex bild av beteenden och svårigheter. Dessa personer kan ha svårt att fokusera på uppgifter och behålla uppmärksamheten under längre perioder, samtidigt som de ofta är rastlösa och har svårt att sitta stilla. Impulsivitet är också en central del av den kombinerade formen, vilket kan resultera i att individer agerar utan att tänka efter eller avbryter andra i samtal. Skolprestationer kan drabbas negativt, då den ouppmärksamma sidan kan leda till slarviga misstag, medan hyperaktiviteten kan skapa störningar i klassrummet. Det är viktigt att erkänna att individer med den kombinerade formen av ADHD kan ha en varierad upplevelse; vissa kan ha svårare att hantera sin ouppmärksamhet medan andra har svårare att hantera sin hyperaktivitet och impulsivitet.

ADHD, ouppmärksam form

Denna form av ADHD kallades tidigare för ADD. Trots att begreppet i strikt mening inte används längre inom vården, förekommer det både bland personer som har denna typ av ADHD, och i media och populärkultur. ADHD av den ouppmärksamma formen kännetecknas främst av svårigheter att upprätthålla fokus och uppmärksamhet, utan de hyperaktiva och impulsiva beteenden som ofta förknippas med andra former av ADHD. Individer med denna typ upplever ofta problem med att slutföra uppgifter, organisera arbete och följa instruktioner, vilket kan leda till slarvfel och ofullständiga uppgifter. Ouppmärksamheten kan manifestera sig genom att man lätt blir distraherad av yttre stimuli eller av egna tankar, vilket gör det svårt att koncentrera sig under längre perioder. Den ouppmärksamma formen av ADHD uppmärksammas inte lika ofta som den kombinerade formen eftersom symtomen kan vara mer subtila och mindre störande. Detta medför att individer riskerar att missas när de söker vård.

ADHD, hyperaktiv/impulsiv form

ADHD av den hyperaktiva/impulsiva formen kännetecknas av en överdriven nivå av aktivitet och impulsivt beteende, utan de uppmärksamhetssvårigheter som är typiska för andra former av ADHD. Individer med denna typ uppvisar ofta en konstant rastlöshet som visar sig genom att de har svårt att sitta stilla eller hålla sig tysta. Detta kan leda till störningar i till exempel klassrummet eller i andra sociala sammanhang. Impulsiviteten kan visa sig genom att man tar snabba beslut utan eftertanke, avbryter andra eller att man har svårigheter att vänta på sin tur. Detta är saker som kan resultera i konflikter och sociala utmaningar. Personer med den hyperaktiva/impulsiva formen av ADHD kan ha svårt att anpassa sig till strukturerade miljöer, såsom skolor eller arbetsplatser, där lugn och fokus krävs. Denna form av ADHD är särskilt utmanande för barn, som kan få svårt att interagera med sina kamrater och kan uppfattas som stökiga eller bråkiga. Det är viktigt att förstå att impulsiviteten inte alltid är avsiktlig; ofta handlar det om en oförmåga att kontrollera impulser, vilket kan leda till frustration både för individen och för dem i deras omgivning.

Svårighetsgrader vid ADHD

Om det i slutet av utredningen verkar vara så att personen har ADHD, behöver psykologen eller läkaren specificera inte bara vilken form utan också vilken svårighetsgrad som är aktuell. Att förstå svårighetsgraderna av ADHD är viktigt för att individen ska få rätt stöd och anpassade behandlingsstrategier efter sina unika behov. Svårighetsgraden klassificeras som lindrig, medelsvår eller svår, och bedömningen görs utifrån hur omfattande symptomen är och hur mycket de påverkar individens dagliga liv.

Lindrig ADHD

Lindrig ADHD kännetecknas av symptom som är märkbara men som inte allvarligt påverkar individens förmåga att fungera i skola, arbete eller sociala situationer. Symtomen kan vara sporadiska och hanterbara, och individer kan ofta kompensera för sina svårigheter genom att använda strategier för tidshantering eller organisering. Många med lindrig ADHD klarar sig bra med mindre stöd.

Medelsvår ADHD

Personer med medelsvår ADHD uppvisar symtom som är mer framträdande och kan påverka flera aspekter av deras liv. De kan ha svårt att upprätthålla uppmärksamhet under längre perioder och bli distraherade av yttre stimuli, vilket kan leda till ofullständiga uppgifter och problem med tidsplanering i skolan eller på jobbet. Socialt kan individer med medelsvår ADHD ha svårare att interagera med andra och uppleva konflikter på grund av impulsivt beteende.

Svår ADHD

Den svåra graden av ADHD kännetecknas av omfattande symptom som signifikant påverkar individens liv. Dessa symptom är ofta konstant närvarande och leder till allvarliga funktionsnedsättningar i skolan, på jobbet och i sociala relationer. Individer med svår ADHD kan ha stora svårigheter att kontrollera impulser, vilket kan resultera i oönskade konsekvenser i interaktioner med andra. Behandlingen för svår ADHD är ofta mer intensiv och kan inkludera medicinering, beteendeterapi och omfattande stödåtgärder.